Saltsjöqvarns historia börjar på 1500-talet. Då hette området inte Saltsjöqvarn utan Danviken. I början av 1500-talet anlades en vattenkvarn på det smala näset mellan Hammarby sjö och Saltsjön, där det fanns ett vattenfall.
Gustav Vasa beslöt 1551 att flytta Stockholms hospital från Gråmunkeholmen (nuvarande Riddarholmen) till en ny byggnad vid Danviken. Både kvarnen och ett antal kronohemman på Sicklaön anslogs för att försörja hospitalet. I övrigt finansierades verksamheten med donationer och särskilda skatter.
Andra tillfälliga finansieringsformer förekom också. Ett exempel på en sådan är Stockholms stads beslut 1592. Det innebar att alla svin som olovligen hölls i staden skulle infångas och överlämnas till de fattiga på Danviken.
Ett hospital var egentligen ett sjukhus för spetälska; ordet kommer från latinets Hospitalitas Dei som betyder Guds gästfrihet. Hospitalets äldsta huvudbyggnad var byggd som en kyrksal med sjuksalar i sidoskeppen. Detta för att understryka att de sjuka var gäster som skulle ha direkt tillgång till ord och bröd vid den måltid där Gud var både värd och läkare.
Spetälskan blev i Sverige aldrig någon vanlig folksjukdom. Hospitalet fick därför plats för andra patienter. I Danviken kombinerades hospitalsverksamheten med inrättningar för fattiga och åldriga. De gamla togs in på »fattigbröd« om de var medellösa. Människor som hade det bättre ställt kunde tas in på »fribröd« om de donerade sina tillgångar till hospitalet. Därigenom blev de »fribröder» som garanterades fri mat och fri bostad under resten av livet.
Omkring hospitalets huvudbyggnad uppfördes med tiden ett stort antal byggnader för olika ändamål. Den ursprungliga huvudbyggnaden ersattes av en byggnad som uppfördes mellan åren 1718 och 1725. Det nya huset, som också kombinerade kyrksal med sjuksalar, hade ritats av arkitekten Göran Adelcrantz. Det är den byggnaden som nu står kvar, men utan sitt centrala kyrktorn. Tornet revs redan 1894.
Hospitalet bedrev verksamhet också i byggnader utanför det ursprungliga hospitalsområdet. Till de historiskt viktigaste hör inrättningen för »dårar« i det gamla saltbruket vid Henriksborg från 1700-talets slut. Det utdömdes som »dårhus« 1861 och har sedan dess varit bostadshus.
En annan intressant byggnad är Danvikshem som uppfördes i början av 1900-talet som pensionärsbostäder. Där finns också en kyrksal.
I samband med bygget av Hammarbykanalen 1918–20 utplånades bebyggelsen i Danviken med undantag av huvudbyggnadens yttermurar. Byggnaden har nu restaurerats.
Saltsjöqvarnsområdet har fått sitt namn av den numera nedlagda kvarnindustrin i Danviken. Saltsjöqvarn har sitt ursprung i firman Holmberg & Möller, som bildades 1861 för att bedriva förmalning av spannmål. Den tekniska och kommersiella utvecklingen gjorde det dock med tiden nödvändigt att koncentrera förmalningen till konsumtionsorten, vilken var Stockholm.
Därför köpte man 1888 in en del av marken från Danvikens Hospital. Köpekontraktet avsåg ett markområde på knappt 40 tusen kvadratmeter och priset var 66 tusen kronor. Den för sin tid moderna ångdrivna kvarnanläggningen började byggas ett år senare och stod klar 1890.
På grund av sitt läge vid Saltsjön, precis vid inloppet till Mälaren, gav man den nya kvarnen namnet Saltsjöqvarn. I samband med byggandet tillkom Holmberg & Möllers Qvarnaktiebolag som 1902 ombildades till Aktiebolaget Saltsjöqvarn.
Mannagrynskvarnen blev färdig 1923. Den var då den första i sitt slag i Skandinavien. De mjölprodukter som producerades i de olika kvarnarna på området kom att säljas under namnet Kejsarkronan.
Fram till 1970-talet byggdes kvarnen ut med ytterligare flera olika byggnader. Kvarndriften lades ned 1989 av den dåvarande ägaren, Kungsörnen AB. Flertalet magasinsbyggnader revs, medan de två kvarnbyggnaderna från 1890 respektive 1923 bevarades.
För femton år sedan, närmare bestämt 1996, köpte NCC Saltsjöqvarns mark med Stora kvarnen, Mannagrynskvarnen och Danvikens Hospital.
• Nacka kommun här gjort en webbplats som berättar om Nackas tusenåriga historia. Klicka här.